Pia Blomqvist:
Lurens är bäst!
Jag tycker att Lurens är den bästa sommarteatern som finns! Alla skådespelarna är bra, dräkterna är fint lagade, och själva teatern var super bra! Själv har jag kollat på Pelle Svanslös 2 gånger. Jag har sett Sputnik, Sugar, Hello Dolly!, Amadeus och Pelle Svanslös. Jag har tänkt prova komma med nästa år. Ha det så bra! :)

Kirsi Kippola:
Tack!
Familjen Kippola vill tacka er alla för en verkligen bra o. rolig pjäs. Jag såg den 6 gånger och barnen över 10 gånger. Nu undrar vi, att vad gjode man innan det fanns Pelle Svanslös???

Steffe Selroos:
Superduktiga är ni!
Hej, igen gjorde ni en härlig pjäs! Finlands bästa amatörteater! (fast vi kommer från väst...)


Birgitta Boström:
Duktigt!
Oj vad ni var duktiga som visade en sådan spelglädje fastän det regnade under hela föreställningen i tisdags! Ni sjöng fint i stämmor, ni dansade och svansade, och Måns passade på att göra lite extra hyss då han viftade med sin blöta svans så att alla andra blev ännu lite blötare! Hoppas kläderna och svansarna torkade och att ni fick spela i solsken på onsdagen. PS: publiken var också duktig för alla satt kvar på den fullsatta läktaren trots att också vi blev bara blötare. TACK och torrare fortsättning önskar Birgitta

PERNÅ. Pelle Svanslös på Lurens har den roliga, vitala och framförallt den godmodigt vänliga familjeföreställningens alla kännetecken. Den för med sig fläktar från en okomplicerad, sorglös barndomstid då livet nästan alltid log och själva äventyret aldrig var elakt på riktigt. Premiären var den 26 juni.
Efter den ambitiösa 50-årsjubileumssatsningen Amadeus på Lurens sommarteater ifjol var det inte helt oväntat att de teateransvariga på Östra Nylands ungdomsförbund i år skulle satsa på ett nytt koncept. Sommarteater med amatöraktivister har ju mera sällan fokus inriktat på en vuxenpublik som ifjol, och med tanke på att det ändå förflutit sexton år sedan den förra barn- och familjepjäsen Pippi Långstrump, var var årets pjäs ett plausibelt val.
Att Christian Lindroos i sitt sjunde regiarbete på Lurens valt att förlägga handlingen till Lovisa i stället för Uppsala var heller inte oväntat, också kollegan Göran Sjöholms uppsättning Sputnik 2005 – en fri bearbetning av Molieres Läkare mot sin vilja, hade som många minns en stark östnyländsk förankring.
Orsaken är given, det uppstår en större vi-anda mellan scen och publik när Pelle (Edgar J Nieminen) en vacker dag flyttar in till katternas Lovisa och det under pjäsens gång hänvisas till allt från Liljendal och Lappträsk till Borgå i stället för environgerna
kring Uppsala.

Rätt valda filurer
Pelle Svanslös har liksom Kalle Anka analyserats ut och in, än har Pelle framstått som den annorlunda outsidern, än som den mobbade invandraren och kanske passar det här också in på hans vänligt tafatta och ibland litet småmalliga
figur.
Ändå är det hårklyveri att hårddra jämförelserna för i grund och botten är Pelle Svanslös den okomplicerade och vänliga katten, vars livslott är finna sig i att ständigt utsättas för den avundsjuka Måns (Frej Lindqvist) och hans korkade drabanter Bills (Tom Pallas) och Bulls (Bo Lindfors) illsinnade ränker och spratt.
Att denna filurtrio fått axla huvudrollen på Lurensscenen är helt logiskt. Tre för sina roller så exakt rätta figurer som Frej, Tom och Bo får man nämligen söka efter i månen. Den plastiskt framglidande och lismande Frej i sin randiga långa kostym är just den centralfigur pjäsen kräver. Att tala om hans livs roll är inte alls fel. Och att dessutom få se och lyssna på Tom Pallas urdumma repliker, påspädda med Bo Lindfors om möjligt ännu mer ärkekorkade dårfinkskommentarer, är just det som gör pjäsen humoristisk också för de vuxna. Att trion dessutom är så helgjutet insluten i sina roller får en teaterfantasts hjärta att slå extra volter.
Men visst visar också Edgar Nieminen att han kan förändra sig från pjäs till pjäs och att han fortfarande fyller upp scenen också som Pelle Svanslös, bra assisterad av Isabel Vikström som Maja Gräddnos. Skådespelarmixen av garvade veteraner och nya lovande förmågor såsom Laura Kippola (Sissi), Denise Niemi (Gullan), Alexander Wendelin (Murre) och Jonas Laitinen (Trisse) med flera, visar att ett målmedvetet, långsiktigt teaterarbete bär de bästa frukterna.

Kritik och pluspoäng
Några småsaker kan kritiseras. Det ena gäller pjäslängden, vilket tar sig uttryck i en mättnadskänsla, som envisas med att sitta kvar när berättelsen i andra akten börjar visa tecken på att mala på tomgång. Det andra är den mekaniska upprepningen i masscenernas sång- och dansnummer som hela tiden påminner om varandra oberoende av storyns framskridning.
Dräkterna och scenografin håller däremot känd Lurensstandard, både Johanna Keskitalo och Kjell Widlund kan sin sak. Litet skeptisk ställde jag mig även till Pasi Hiihtolas musik som brukar låta ganska likadan i
pjäs som pjäs. De här fördomarna kom dessbättre helt på skam för just den countrybetonade musiken och Pasis finurliga texter gör mycket för skådespelet. Att Edgar Nieminen och Isabel Vikström också sjunger utmärkt bevisas bland annat i deras duett då slutet redan nalkas, och de ”goda” får sin belöning medan de ”onda” får stå där med skammens finger i häpnadens mun.

EGIL GREEN

Lurensin Pelle Svanslös sopii perheen pienimillekin
Kissamaista menoa tutussa miljöössä

Lurensin kesäteatteri esittää Gösta Knutssonin kirjoihin perustuvan näytelmän Pelle Svanslös eli Pekka Töpöhäntä. Opettavaisessa kertomuksessa hännätön maalaiskissa muuttaa kaupunkiin, ja joutuu ilkeiden kissojen Månsin, Billin ja Bullan kiusaamaksi. Pellen itsetunto kuitenkin paranee, kun hän ystävystyy vanhan kissarouvan ja tyylikkään kaupunkilaiskissan Gullan kanssa. Yhteisön tuella kiusaajatkin saadaan kuriin, ja Maja Gräddnosin rakkauden myötä Pelle oppii arvostamaan erilaisuuttaan.

Nuoria lahjakkuuksia
Christian Lindroosin dramatisoinnissa näytelmän tapahtumat on sijoitettu Loviisan ja Porvoon ympäristöön. Ideaa tukevat huolella rakennetut, miljöön mukaiset lavasteet ja pienet hauskat yksityiskohdat kissojen "Liljendalpäivistä" Lapinjärven murteella vitsailevaan Murreen, jota esittää loistavasti Alexander Wendelin. Onpa Lurensin esityksessä myös hiven itseironiaa, kun kissojen kesäteatteri esittää Kolme muskettisoturia.
Näytelmä lähtee liikkeelle hieman varovaisesti, mutta esityksen edetessä kohtauksiin alkaa tulla yhä enemmän vauhtia ja energisyyttä. Erityisen mukavaa on nähdä, että kesäteatteriin on otettu mukaan paljon nuoria harrastajia kokeilemaan rohkeasti näyttelijäntaitojaan. joukkoon mahtuu useita erinomaisia roolisuorituksia, ja nuorten innokasta esiintymistä on ilo seurata. Pienimmätkin kissalapset suoriutuvat rooleistaan hienosti, ja ovat mukana menossa elävöittämässä kaupunkikuvaa, vaikka varsinaisia vuorosanoja ei juuri olisikaan.

Päärooleissa kokeneempia konkareita
Näytelmän nimiroolissa Pelle Svanslösinä on Lurensin näyttelijäkaartissa tutuksi tullut konkari, tasaisen varmasti näyttelevä Edgar J Nieminen. Myös kaunisääninen Maja Gräddnos (Isabel Vikström) suoriutuu hyvin kohtauksistaan Pellen kanssa. Koominen kolmikko Bill (Tom Pallas), Bull (Bo Lindfors) ja Måns ( Frej Lindfors) herättävät hilpeytttä sekä hölmön hulvattomalla verbaalikomiikallaan että jatkuvasti epäonnistuvilla kepposillaan. Frej Lindforsin Måns on jokaista kissamaista elettä myöten vilmeistelty roolityö. Persoonallinen tulkinta tekee keljusta hahmosta koomisen, mikä pehmentää kirjoissa esiintyneen ilkeän Månsin pelottavuutta.
Näytelmän dramatisointi useista pienistä kertomuksista on vaativaa, mutta Christian Lindroos on tarttunut rohkeasti haasteeseen. Jonkinlaista, näytösten yli kantavaa jännitettä, jonka päälle yksittäiset kiusaamiskohtaukset olisivat rakentuneet jää kuitenkin kaipaamaan. Toinen näytös, jossa Pelle tapaa Majan jää nyt hieman irralliseksi, kun draaman kaari katkeaa näytösten välissä.
Lurensin Pelle Svanslös on kokonaisuudessaan laadukasta ja iloista kesäteatteria. Musiikki kuljettaa kohtausten välisten siirtymien yli, ja toistuvat kappaleet jäävät taatusti soimaan katsojien mieliin. Lastennäytelmä tavoittaa kohdeyleisönsä, ja on ilahduttavaa nähdä, että Lurensissa on panostettu perheen pienimillekin sopivaan näytelmään.

KATARIINA LUOMA

"En katt utan svans är som en skål utan grädde, eller Haddom utan kuddor."'

Det, mesta i Lurens uppsättning av Pelle Svanslös känner man igen. Flera episoder, till exempel frågesporten, sällskapsleken "Tjugo frågor", bortrövandet av Maja Gräddnos (Isabel Vikström), är klassiker. Christian Lindroos har flyttat katterna från Uppsala till Lovisa och alla platser som omtalas kan placeras på den östnyländska kartan. Ett fiffigt sätt att ta in kommunsammanslagningen och de känslor och rädslor en sådan kan väcka.
I pjäsen talas det inte så mycket om bildning som i böckerna. Motsättningen finns mellan katter från landet, ta tili exempel Murre från Lappträsk, och stadskatter, som Måns. Och Pelles familj finns inte med. På scenen finns, idel katter, och så två hundar. Man har bemödat sig om att flytta fokus en aning, så att pjäsen snarare är en allålderskomedi för hela familjen än renodlad barnteater.

Sympati för Måns
Moralen och de klara kontrasterna mellan den elaka Måns (Frej Lindfors) och den godhjärtade Pelle Svanslös (Edgar J. Nieminen) har tonats ner. Man känner nästan större sympati för den avundsjuka Måns än för den bortskämda Pelle. I första akten blir Pelles roll lite problematisk. Han finns med i de fiesta scener, men han förblir lite färglös. Den verkliga karaktären är Måns, medan Bill (Tom Pallas) och Bull (Bo Lindfors) får stå för förskjutningarna, nyanserna och roligheterna. Deras dumheter, missförstånd, ordlekar och plastiska minspel är pjäsens absoluta höjdpunkter. De är varken goda eller onda, de är bara korkade. Deras snabba suplik går rätt in i publikens hjärtan. Och deras ordassociationer är egentiigen allt annat än dumma. De är dessutom tvillingar, de pratar hela tiden med varandra och skapar verkligen ett rum mellan sig, dit de bjuder in publiken.

Ojämn helhet
Lurens vridläktare kom till sin fulla rätt i en scen där Bill och Bull glada kör omkring med sina mopeder, samtidigt som publiken åkte i läktaren. Det gick inte för fort, men tiliräckligt för att man skulle få en känsla av det rör på sig. I övrigt hade koreografin behövt lite mera tid. Nu gick dyrbar tid förlorad när ensemblen i sång- och gruppscenerna sökte varandra, de gemensamma takterna och tonerna.
En del av Lurens sammansvetsade ensemble har bytts ut. Detta i kombination med en viss premiärstelhet gjorde att helheten blev rätt ojämn.
Musiken av Pasi Hiihtola väckte igenkännandets glädje hos publiken. Pelles vackra tenor när han sjöng för Maja Gräddnos i andra akten gjorde att man gärna förlät honom tidigare fumligheter. Här kom hans längtan efter samhörighet och hans okompficerade hudlöshet till sin rätt. Äntligen någonting riktigt godhjärtat, som framstälis som mer eftersträvansvärt än Måns försåtligheter.

Barbro Enckell-Grimm

Historien om Pelle Svanslös har hört till repertoaren i många generationer efter att Pelle skapades av Gösta Knutsson 1939.
Alla känner Pelle, Maja, Bill och Bull samt Måns. På Lurens möter du också snälla Gammel-Maja i kyrkotornet och Gullan som Pelle först var lite kär i. Årets sommarpjäs har fått sin egen stil i Christian Lindroos regi och dramatisering. Med många skämt om bygden och inspiration av lokala (stereo)typer, precis som Gösta Knutsson själv använde, är pjäsen mycket underhållande.
Tittarna får följa med när den svanslösa nykomlingen flyttar till Lovisa och givetvis genast råkar ut för elake Måns. Men Måns har det inte heller så lätt i denna moderna tappning av pjäsen. Män har ofta svårt med kommunikationen, och de får veta hut av honorna på Lurens.
Början är fräsig då Bill och Bull kör in på scen med ”pappa-mopon” och skådespelarna släpper inte taget om publiken. Måns, Bill och Bull driver med Pelle och försöker lura honom på allehanda sätt. Med inspiration av den östnyländska bygden hade Kjell Widlund skapat en hel stad för pjäsen.
Pasi Hiihtolas specialskrivna låtar passar som hand i handske på Lurens. Speciellt kommer man ihåg Alice ”Jams” Karlsson med låten ”Kardemumma och Kanel”. Men, snälla regissörern: låt skruva ner volymen en aning.
Trots att berättelsen är bekant för de flesta bjuder Lurens sommarpjäs på mycket nytt. Valet av skådespelare är otroligt lyckat. En mer sympatisk Pelle än Edgar J Nieminen hade varit svår att hitta. Man lever faktiskt med och tycker synd om honom. Frej Lindfors verkar närmare två meter lång med sitt smidiga, kattlika kroppsspråk och Tom Pallas och Bo Lindfors är som gjorda för rollerna som Bill och Bull. Deras stolliga, idiotiska men samtidigt otroligt finurliga kommentarer till bossen Måns lockar alla till skratt. De knasiga tvillingkatterna vinner helt enkelt allas sympatier.
Trots att de vuxna skådespelarna bär pjäsen, finns många kommande stjärnor bland de yngre. Bulldoggen Berntson, Freddie Andersson, visar minnsann vem som är den tuffaste och farligaste hunden i hela Lovisa. Freddie hoppas man att se mer av. Murre, Alexander Wendelin, visar prov på en talang som får publiken att både skratta och häpna. Den stinkande bondkatten från Lappträsk driver friskt med ortsborna och hans snabba tunga skulle få vilken rapartist som helst att blekna.
Det bästa med sommarteater är att allt inte behöver vara perfekt för att vara otroligt roligt. Unga skådespelare har en trygg men ändå proffsig miljö att utvecklas och växa i som skådespelare. Kritik kan i detta fall endast riktas mot regin som känns litet för tudelad. En jämnare övergång mellan första och andra akt hade hjälpt tittaren att hänga bättre med.

IDA HAAPAMÄKI